Smilodon

Denna artikel handlar om kattdjuret Smilodon. För skivbolaget med samma namn, se Smilodon Records.

smilodon

Smilodon (grekiska för knivtand), (ofta betecknad som sabeltandad tiger men namnet används även för andra däggdjur) är ett utdött släkte inom familjen kattdjur, innehållande de "sabeltandade" katterna (sabeltandad tiger etc). Utmärkande var två extremt långa hörntänder.

Smilodons föregångare var Machairodus, som inte fick någon annan känd efterföljare. Namnet Smilodon betyder "knivtand", ett mycket passande namn som syftar på de enorma hörntänderna. Smilodon kallas allmänt för sabeltandad - namnet sabeltandad tiger är inte så lyckat, med tanke på att det inte rör sig om någon tiger eller tigersläkting. Att med sabeltandad tiger avse smilodonerna är inte heller helt lyckat, eftersom det finns andra grupper kattdjur med sabelliknande tänder som inte tillhör släktet Smilodon.

Fem arter har beskrivits (även om inte alla dessa i längden kommer att ses som arter),

• Smilodon gracilis, levde mellan ungefär 2,5 miljon-500,000 år sedan
• Smilodon fatalis, levde mellan ungefär 1,6 miljoner-10,000 år sedan - 100-120 cm hög, 270-360 kg
• Smilodon populator, levde mellan ungefär 1 miljon-10,000 år sedan
• Smilodon californicus
• Smilodon floridus

(de två sistnämnda kan komma att betraktas som underarter till S. fatalis)

Smilodon californicus, fossilt skelett

En fullvuxen Smilodon vägde omkring 300kg. Samtliga hade kort svans, kraftiga ben och massivt huvud. Dess storlek motsvarar ungefär ett lejons, men kraftigare och nästan dubbelt så tung. Käkarna kunde öppnas 95 grader, för att exponera de cirka 17 cm långa huggtänderna.

Bland de viktigaste fyndplatserna för smilodonfossil är La Brea i Los Angeles. De många smilodon som hittats där är orsaken till att Smilodon är de förhistoriska katter som paleontologer har bäst kunskap om.

Smilodon antas ha jagat, och eventuellt ha levt, i flock. På en del fyndplatser har flera Smilodon hittats omkring ett större bytesdjur.

Jakten antas ha gått till så att Smilodon tog sig upp på ryggen och höll sig kvar med hjälp av de starka benen. Sedan använde den de långa tänderna för att tillfoga bytet allvarliga sår så att bytet senare dukade under.